onsdag 5 september 2018

Ditt val

Jag förtidsröstade idag. Aldrig har jag varit så ivrig att få min röst hörd som vid detta val.

Jag tycker att det är av yttersta vikt att det finns  en opposition. Ifrågasättande och skilda åsikter är en förutsättning för att driva och utveckla något framåt. 

Ett problem är dock att det finns en stor grupp människor som är rädda för utveckling och förändring. Så rädda att de är villiga att GÅ BAKÅT i tiden! De vill trycka på reverse och hoppas på att allt blir som "det var förr i tiden". Det är på ett sätt förståligt, just för att det handlar om trygghet. Man vill ha något man känner igen för då är det lätt att förhålla sig till situationen. Förändringar kräver att man tar ställning, öppnar sina sinnen, tänker, tar ansvar etc. Något som vissa tycker är för krävande. 

Jag tänkte på det i bilen på väg hem. Det är som att ingenting har hänt sedan man gick i högstadiet. Dom som röstar är bara lite längre, dummare och liter mer fördomsfulla. 

Tänk er ett klassrum i 8:an. Man diskuterar årets skolresa. Ambitiösa Linda föreslår en resa till Liljevalchs konstmuseum. Björn slår direkt ner idén men har inget eget förslag. En grupp tjejer längst fram tycker att hela klassen borde rösta om resemålet. Peter och Sara tycker att ALLA borde pytsa en privat summa på 800.- per elev som tillskott "så att man kommer någonstans". Genast tänker Anders att han inte kommer kunna följa med eftersom han inte har 800.- att skjuta in. Han säger inget men blir arg och besviken och bestämmer sig i tysthet att förstöra klassresan så att den inte ska bli av alls. Om inte HAN kan följa med så ska INGEN få följa med. Therese har inte heller några pengar till resan, hon föreslår att de ska jobba ihop pengarna gemsamt istället. Sara suckar. Hon har ju redan pengarna. Varför måste HON jobba? Anders har slutat lyssna och sitter och eldar på matteboken. Nu vaknar Markus. Han anser att de borde åka folkrace i Smedjebacken. Han blir snabbt nerröstad. Då skriker Markus att han tänker åka dit ändå! Utan klassen! Linda skruvar på sig och påminner om förslaget att ha en gemensam omröstning. Lars tycker att det är för stökigt och vill att läraren (eller pedagåååååågen som det heter nuförtiden) ska bli lite mer auktoritär och att de ska låta honom bestämma. Läraren som sitter i klassrummet rycker på axlarna och är inte sugen på ansvaret. Han menar att det är en elevaktivitet och att han inte vill lägga sig i. Kajsa börjar gråta. Hon är rädd för att åka buss. Och hon vill absolut inte sova borta. Hon vill hem. Jeanette börjar sniffa i luften. Vad är det som luktar? Branden från matteboken har tagit sig rätt bra. Nu är det bråttom!


Okej. En rätt simpel liknelse men det är ju lite så det ser ut. Ber om ursäkt till "yngre läsare" för att klassen uteslutande har namn från 70-talet men det är så en klass ser ut i mitt huvud. 

På söndag väljer du vem i klassen du vill vara: 1. Den som tycker att det ska vara en solidarisk omröstning med en skolresa där ni gemensamt jobbar för att samla in pengar. Alla jobbar så mycket det kan och pengarna går in i en gemsam pott. 

2. Den som tycker att alla får pytsa in en privat summa. De som kan haka på, åker med. De som inte har råd får vara hemma.

3. Den som hatar skolresor och alla i klassen och därför kommer se till att INGEN ska få ha roligt.

4. Den som tycker att inte finns någon vits med att åka någonstans överhuvudtaget. "Det är ju finast här på skolan". Man vet aldrig vad man kan möta för människor i tex Karlstad. Dom kan ju vara kriminella och dessutom pratar de konstigt där. Man förstår inte vad de säger. (Du tycker dessutom att ingen ny elev får börja i klassen. Den är bäst som den är. Förändringar undanbedes)

5. Den som skolkade och inte hörde diskutionen överhuvudtaget. 


I never finish anyth....

Jag fick i ett energiskt ögonblick för mig att jag skulle blogga. Jag hade precis skaffat hus och skulle få barn. Jag ville dela min energi och kreativitet med andra. Vad hände sen? Ja, jag skaffade hus och barn. Det hände.
Nu, drygt 3 år senare, har jag glömt bort allt det där trötta och jobbiga. Det är både en välsingnelse och en förbannelse hur lätt man glömmer saker.
Min grabb har fyllde 3 år i våras och blivit någon som jag absolut inte förtjänar. Han är snäll, omtänksam, livfull och helt vansinnigt rolig. Jag har tagit tjänstledigt från mitt butiksjobb för att studera design i 3 år och känner att jag lever igen. Jag har fått tillbaka min kreativitet och fantasi. Och sakta men säkert har även min ork smugit sig tillbaka.

För att få en framgångsrik blogg som många vill läsa, ska man följa ett tema. Gärna var nischad och nördig. Vara fåordig och tydlig. Ha många vackra bilder och gärna fakta och tips.
Men vem vill ha en framgångsrik blogg? Jag vill ju bara höra min egen röst och låtsas att andra också vill höra den.

Tanken med bloggen från början, var att visa hur jag renoverade huset. Ett budgetrenovering med stora förändringar. Jag skulle visa på handfasta tips och publicera många före och efter-bilder.
Jag höll i några månader och sen försvann jag i småbarnslivet och vidare in i vardagstristessen. Renoveringen är klar sedan många år tillbaka. Det har gått så pass lång tid att det nog är dags att börja om från början igen.
Temat för bloggen "Malin renoverar" är numer bytt till "Malin funderar". Dels för att jag är för lat för att följa upp löften om före och efter-bilder och dels för att ordet "funderar" inte förpliktigar på samma sätt som "renoverar".
Inget tema längre, ingen nisch och inget speciellt mål. Bara min egen röst som pladdrar. Precis som på de flesta andra bloggar antar jag?

Kanske blir det fler inlägg framöver, kanske inte?