Platsen har inneburit en massa slit. Mängder av svett och framförallt en massa värk. Men förutom allt arbete så har den inneburit en enorm frihet och en stolthet som jag inte förstått förrän idag.
Idag slipper hon slitet men den friheten att kunna gå ut och sätta sig i gräset finns inte längre. När hon pratar om saker som hon älskar nämner hon nästan alltid februari-solen. När man kan sätta sig i lä vid södersidan och känna vårens första strålar i ansiktet. Se hur snödroppar och krokus börja titta fram och få hopp om en ny start. Hon nämner ofta det.
Ett av de största målen med mitt "projekt" och en av de största anledningarna till att jag bor här var att kunna ta ut min mormor hit på nytt och få känna friheten igen.
Det är juli och min mormor har varit här vid flera tillfällen. Jag har varit lika nervös varje gång. Jag har varit nervös att hon inte skulle vara nöjd med det sätt jag har förvaltat allt hennes slit.
Men varje gång jag släppt av henne vid hennes lägenhet så har hon tagit min hand och tittat mig i ögonen och sagt: "Tack, Malin. Tack!" Och jag förstår.
Jag skulle bara vilja säga tack tillbaka. Tacka för de vackra somrar jag fått tillbringa här som barn. Hur jag har tältat på tomten. Hur jag har tömt biramar och slungat honung med morfar. Hur jag har spelat svälta räv i köket. Hur jag har plockat hallon och fått äta jordgubbar med mjölk som kvällsmat.
Ett sätt att betala tillbaka blir att försöka ge min son samma underbara möjligheter till minnen.
Så uppdraget fortsätter...
